När ett barn föds är det till sin natur hjälplös och beroende av människors omsorg för att överleva. Redan från födseln försöker barnet få kontakt med andra människor och kommunicerar sina behov genom att skrika, gråta och göra olika ljud. Att föräldrar uppfattar, tolkar och svarar på barnets signaler är bland det mest centrala i samspelet mellan barn och förälder. Det är också viktigt för barnets fortsatta utveckling.
Det är inte helt självklart att vi förstår vad barnet vill och behöver på en gång. Som nybliven förälder tar det tid att lära känna sitt barn. Det gäller både föräldrar till biologiska barn och föräldrar till adopterade barn.
Barn behöver vuxna som är lyhörda och svarar på barnets signaler. I början kan det handla om att bebisen vaknar i sängen och blir rädd för att hen känner sig ensam eller att det gör ont i magen. Bebisen skriker eller gnyr och behöver bli tröstad och få fysisk och känslomässig närhet.
När barnet blir äldre börjar det ge sig iväg för att utforska sig själv och sin omvärld. Kanske vill barnet upptäcka vad som finns i rummet intill eller springa iväg för att se något spännande en bit bort. Kanske kommer det då en läskig hund och kanske upptäcker barnet att den vuxne är för långt bort. Små barn har inte utvecklat förmågan att reglera sina känslor på egen hand utan behöver vara trygga med att det finns en vuxen som kan trösta och skydda när något skrämmer eller känns jobbigt.
Anknytningen blir en prototyp för relationer
När barnet signalerar sina behov och föräldern svarar skapas ett band mellan barnet och föräldern som kallas för anknytning. Det är ett band som utvecklas med tiden ju mer barnet och föräldern är med om tillsammans.
De tidiga erfarenheterna av samspelet i relationer skapar förväntningar hos barnet om hur en annan person svarar på barnets signaler. Det blir som en prototyp för andra relationer som barnet kommer att få i framtiden. Bland annat de relationer som det adopterade barnet möter i sin nya familj.
För en adoptivförälder är det därför extra viktigt att vara medveten om och lyhörd för att de tidigare erfarenheterna kan påverka vilka förväntningar barnet har på andra människor och att det kan påverka om och hur barnet kommunicerar sina behov.
Erfarenheter påverkar kommunikationen
En trygg anknytning utmärks av att barnet känner tillit till att anknytningspersonen uppfattar och svarar på barnets signaler och att barnet kan vända sig till sin anknytningsperson för fysisk och känslomässig närhet. Anknytningspersonen hjälper barnet att sätta ord på, förstå och reglera känslor och att hitta bra sätt att uttrycka dem på.
Barn som inte fått tillräcklig känslomässig och fysisk närhet, och inte är vana vid att en anknytningsperson svarar på barnets signaler, riskerar att utveckla en otrygg anknytning. En otrygg anknytning kan uppstå hos barn som lever med sina biologiska föräldrar men i en del fall har adopterade barn med sig en otrygg anknytning vid adoptionen.
Bland barn med otrygg anknytning kan en del upplevas klängiga och krävande. Att barnet är klängigt och krävande kan bero på att det har behövt anstränga sig och kämpa för att få sina behov tillgodosedda.
En otrygg anknytning kan också göra att barn uppfattas som lugna och självständiga, trots att de bär på en inre stress. Det beror på att de inte uttrycker sina behov i den utsträckning de behöver eftersom de har lärt sig att det inte finns hjälp att få.
Om något händer barnet, som normalt skulle ha gjort barnet oroligt och i behov av en vuxen, är det inte säkert att barnet reagerar på ett förväntat sätt. Det kan handla om att barnet inte gråter när hen ramlat eller inte ropar på en vuxen när hen vaknar orolig på natten. Istället riktar dessa barn sitt fokus mot saker istället för att söka tröst och närhet.
Anknytningsmönster kan förändras
Barn anpassar sig till sin omgivning och kan ha utvecklat försvar och strategier som tidigare varit nödvändiga för att hantera situationer då det inte funnits tillräckligt god omsorg. Dessa försvar och strategier kan leva kvar även efter en flytt till en adoptivfamilj. För en adoptivförälder kan det därför vara svårt att uppfatta barnets behov. Man kan då behöva fråga barnet och svara på de behov man tror finns där även om de inte uttrycks.
Varje barn är unikt och bär med sig unika erfarenheter. Som adoptivförälder är det därför extra viktigt att vara medveten, uppmärksam och lyhörd för att barnets beteenden inte alltid stämmer överens med barnets behov. Det kan vara en stor utmaning att våga lita en vuxen igen och det kan ta tid att bygga tillit i den nya relationen till adoptivföräldrarna.
Eftersom hjärnan utvecklas och förändras hela tiden kan anknytningsmönster förändras över tid. Genom adoptionen kan barnet få tillgång till omsorg, närhet och hjälp att förstå och uttrycka känslor. Med tiden kan barnet därför utveckla en ny tillit till sin nya familj och nya människor omkring sig.
Text: Paulina Gunnardo
Publicerad av Kids&Family