Jessica hade gett upp hoppet om att bli gravid

Amazing Grace

Så många gånger som jag tittat på den lilla rutan, väntat på en horisontell och en vertikal linje. Och alla gånger det bara varit en vertikal.

Första gången jag blev gravid var jag 39 år

Läkarna hade sagt att min endometrios som täppt till äggledarna med ärrvävnad har bidragit till att jag troligen aldrig skulle kunna bli gravid.

Jag hade svårt att acceptera detta påstående under en lång tid av mitt vuxna liv, men när jag närmade mig 40 och efter många år av inre resande så accepterade jag mitt öde.

Så därför förstod jag inte att när det spände i brösten första gången, att det skulle vara symptom på en graviditet, utan trodde jag hade tryck över bröstet av ångest och stress inför att åka skidor i det vintervackra Åre. Det var dagarna efter nyår och jag avböjde därav skidåkningen och valde istället att gå till gymmet.

När jag sprang där på löpbandet så kändes mina bröst tunga. När jag sedan körde vikter framför spegeln så såg jag att brösten såg större ut. Känslan då i min kropp, pirret som sakta spred sig genom mig och fastnade i halsen, bubblorna som fyllde min hjärna fick mig att jogga i inneskorna i den djupa snön, i det snötäckta landskapet, mot närmsta apotek för att köpa ännu ett graviditetstest.

Så många gånger som jag gjort detta test, men aldrig med så mycket pirr och sådant virrvarr i min kropp och knopp.

Jag var ensam i huset då de andra var i backen. Jag tog ett bad medan jag väntade på resultatet

Jag hade svårt att fokusera, och visste knappt hur jag skulle få varmt eller kallt vatten.

Så kikade jag över badkarskanten mot testet där det låg och såg dessa två linjer sakta men säkert korsa varandra.

Jag ryser än idag när jag tänker på denna stund. Denna känsla som tog över mig och min kropp just då. En nästan bedövande, tom, stirrande och samtidigt euforisk sensation.

Jag var gravid! För första gången av mitt 39 åriga liv!

Chocken blev total, för oss båda och självklart var detta inte alls planerat eller förväntat för någon av oss. Relationen var ny och då jag var helt klar med vad jag ville så var det inte självklart för min partner. Vi fick köra intensivkurs gällande vår relation och beslutade efter att ha hört det lilla hjärtslaget i mig, att välkomna detta liv i vårt liv.

När jag sedan efter nio veckor fick blödningar ville jag inte inse det faktum att det var ett missfall och avvaktade med att gå till gyn och göra ett ultraljud.

Men den 14 februari, på alla hjärtans dag, när hummern låg redo i kylen och röda rosor dekorerade köksbordet, var det dags att inse att något var fel och släppa taget. Släppa taget om det lilla liv som vuxit i mig. Så vi åkte till gynakuten på Södersjukhuset och efter en undersökning bekräftades att jag fått missfall.

Jag fick tabletter som skulle påskynda och de kommande dagarna så födde jag ut det lilla korta liv som levt i mig. Tunga dagar stundade. Vintermörkret var i symbios med mig med oss och tiden försvann i mig, liksom det ljus som hade värmt mig och fått mig att tro igen.

Men ljuset slocknade inte helt, en liten låga hade ändå tänts, jag kunde bli gravid

Och hoppet växte kraftigt till sig och kärleken blev starkare och tron på att kunna bli gravid igen.

Och nu ligger hon här, bredvid mig och ler, miraklet Grace. Hon som kom 14 månader senare till oss, sprattlande, gråtandes, full av liv.

Vår lilla Grace som fick mig att må så illa det första halvåret av graviditeten. Som fick vegetarianen i mig att plötsligt bli besatt av leverpastejsmackor och köttbullar. Hon som hickade hela dagarna i min mage och gjorde kullerbyttor och fick mig att gråta till alla djurprogram som visades på tv och skänka pengar till gatuhundarna i Thailand.

Nu ligger hon här bredvid mig och ler, snart fyra månader gammal. Tiden går både fort och långsamt. Dagarna och nätterna blandas ihop till ett enda långt dygn och brösten ömmar och läcker mjölk och mitt hår är livlöst och lossnar. Jag har ingen aptit och mår illa vid amningen.

Mina ögonlock är tunga men jag är hög av adrenalin och kärlek

Omställningen är total och tankarna kan bli till demoner och kroppen säger tydligt till mig att låta den vila så fort tillfälle ges. Meditationen pickar på mig och påminner mig om att grunda mig, andas, känna och bara vara.

Att bara njuta av det där lilla. Varje litet möte med varandra, när vi ser in i varandras ögon och när hon stöter bort mig med sina fötter när jag kommer för nära. Hur hela hon kommunicerar hela tiden och hur vi samspelar med varandra. Hur hon får mig att vilja växa och släppa taget om mig själv och mina idéer av vem jag är. Hur jag vill rensa i mitt liv, rensa garderober, rensa skåp, lådor, rensa erfarenhet och historia. Tömma mig själv på påhittade sanningar och släppa taget om mitt förflutna som styr mig omedvetet.

Jag vill inte lämna över allt det jag inte vågat möta eller ta hand om till dig min lilla tjej. Jag vill att du ska få utforska fritt och jag vill inte ha en massa förväntningar som ska styra dig.

Ett nytt kapitel har öppnats i min bok och jag vill fylla det med kärlek, acceptans, styrka, mod och tillit

Tack Grace för att du valde att landa här hos oss på Kungsholmen, i vår lilla vita låda nio våningar upp. Nu ska vi upptäcka livet tillsammans! I lådan och utanför lådan!

I dagarna fyller Grace två år. Hon är en energisk, nyfiken liten två åring som älskar att utforska livet. Lådan på Kungsholmen är utbytt till en villa i Bromma.