Att bli förälder är en av livets största omställningar. Hur efterlängtat barnet än är innebär det också att mycket blir annorlunda. Parrelationen kan förändras och sömnbristen äter upp all energi. Att drabbas av förlossningsdepression är inte ovanligt och kan påverka hela familjen, inte minst barnet.

Att växa in i föräldraskapet är en komplex process som kräver stor grad av anpassning till det nya livet.

Föräldrarna måste lära sig hantera sina nya identiteter och klara av förändringar i parförhållandet. Väl hemma från BB är det väldigt vanligt att känna sig uppgiven och nedstämd. För de flesta är denna fas övergående, men för en del föräldrar går nedstämdheten över i en depression. Sverige drabbas 8 till 15 procent av alla nyblivna mödrar av förlossningsdepression inom de första månaderna efter förlossningen. förlossningsdepression

Ny forskning visar att siffran kan vara nästan lika hög för pappor.

Det som oftast kännetecknar en förlossningsdepression hos mammor är en stark känsla av att inte räcka till, ständig sorg, en känsla av att ingenting spelar någon roll, skuld eller tankar kring att skada sig själv eller barnet. Det klassas som en depression om dessa känslor är ihållande nästan varje dag i minst två veckor.

En förlossningsdepression hos pappor kan det ta sig uttryck genom stark irritation, brist på tålamod och flyktbeteende.

Pappor kan känna sig utanför den bubbla som mamman och bebisen befinner sig i eller känna sig odugliga om de inte kan trösta eller ge barnet mat. Alla som får barn kan drabbas av förlossningsdepression, men det finns faktorer som ökar risken. Höga stressnivåer hos föräldern, brist på socialt stöd och tidigare depression är riskfaktorer, liksom att leva i en våldsam relation eller att tidigare själv ha varit utsatt för våld.

En förlossningsdepression som inte behandlas kan få stor inverkan på barnet och resten av familjen. En mamma som är deprimerad brister ofta i omsorgen för sitt barn och är inte lika empatisk, försiktig och lyhörd för barnets behov, vilket kan få allvarliga konsekvenser för barnets utveckling. Barnet kan bli svårt att trösta, utveckla en kognitiv eller motorisk utvecklingsstörning eller få svårt att samspela i sociala situationer.

Ett känt experiment är”Still face experiment” (finns på YouTube) där en mamma filmas i samspelet och leken med sin dotter. Mamman ler och interagerar med sitt barn och flickan svarar genom att jollra, skratta och peka. Det är lätt att se att det finns en stark anknytning. Efter en stund slutar föräldern le och interagera med barnet och tittar bara rakt fram med ett neutralt, stilla ansikte. Omedelbart blir barnet oroligt, ängsligt och försöker återuppta kontakten med mamman.Till slut börjar barnet gråta otröstligt och vänder sig bort från föräldern.

Detta är ett bra exempel på hur ett barn reagerar på en förälder som inte interagerar med sitt barn, vilket är en vanlig konsekvens av en förlossningsdepression. Barnhälsovården har en central roll i att upptäcka föräldrar som inte mår bra i sitt föräldraskap. När barnet är runt 2 månader bör alla mammor screenas för förlossningsdepression på BVC. Det vanligaste sättet är genom en självskattningsskala som kallas EPDS (Edinburgh PostnatalDepression Scale) och är ett viktigt verktyg för BVC för att kunna identifiera mammor som mår dåligt.

På vissa BVC i landet erbjuds också pappan ett samtal kring sitt mående när barnet är runt 5 månader. Om depression identifieras har BVC ett brett kontaktnät och kan hjälpa till att hitta den behandling som passar just den föräldern bäst. Samtalsstöd hos föräldrarådgivare eller remiss till psykiatrin är exempel på insatser som BVC kan hjälpa till med. Trots dessa etablerade behandlingsmetoder är det inte självklart att BVC kan fånga upp alla föräldrar med depression. Det kan röra sig om starka skuld-och skamkänslor som gör att föräldern inte svarar sanningsenligt eller stigmatisering kring att söka hjälp. Men att våga söka hjälp kan vara det modigaste och viktigaste beslutet såväl för det egna måendet som för barnets och hela familjens välbefinnande. förlossningsdepression

Text: Anja Sörhuus, leg. barnsjuksköterska
Publicerad av Kids&Family